Vad det är märkligt...

Idag var jag med om en speciell händelse. Livet är märkligt ibland. I förra veckan var jag med och tittade på en operation. Läkaren gjorde snittet på lårbenet mitt i en mening, lite nonchalant nästan fast otroligt proffsigt att jag nästan ville applådera och skrika: "Full ära till dig, fan, vad du är cool!" Det fortsatte med en riktig köttig föreställning från ett tjockt fettlager, genom muskeln och inte till höften och lårbenet. Ni kanske undrar vad sjutton jag håller på med, sitta och skriva om sånt jobbigt och äckligt, men faktum är att jag kände mig inte det minsta påverkad av det. Det var bara otroligt häftigt och stort! Damen fick en ny höftkula och en slags spik i lårbenet efter ett antal slag med hammare och lite annat verkstadsjobb. Det enda som tog tag i mig lite var lukten av färskt blod, väldigt speciell lukt och jag mådde faktiskt lite illa ett tag. Andas genom munnen i 1 ½ timme är inte helt lätt, kan jag säga.
Det som är märkligt med detta är att idag var jag med om en annan sak. Jag fick medverka när en sex veckor gammal pojke skulle få sina hälsenor avskurna då han hade peva (klumpfot) på båda fötterna. Ett enkelt och tydligen väldigt effektivt ingrepp. Detta lilla (!?) snitt i vardera fot var jobbigare för mig att se än den köttiga operationen. Jag hade nästan kunnat börja gråta när jag hörde pappans lugnande ord till sin lille son med ett så hårt tag om hans ben så att sjuksköterskan fick säga till honom att släppa lite på handen eftersom lillens ben började bli blått. Han var så stark, pappan. Och det riktigt kändes i hela kroppen, ja, i mammahjärtat på något sätt...
Är det inte märkligt hur man reagerar? För att kommentera mitt inlägg från igår var det faktiskt värt att gå upp 5.15! Jag fick se mycket idag och jag ångrar inte en sekund! Tyvärr vaknade Noel också när jag gick upp så Jon fick snällt pallra sig upp, haha! Ikväll blir det till att fästa en tillfällig rullgardin i fönstret för att eliminera alla risker till att han ska vakna tidigare än nödvändigt!
Godnatt!